lillos

dagens bästa: att lill-svärdottern fick sommarjobb- på mitt jobb :)
dagens sämsta: att någon i min närhet mår dåligt och jag inget kan göra för att hjälpa :(
Våren är underbar i synnerhet i dag när solen skiner- men våren är också svår för många. Våren rymmer tyvärr också vemod och längtan och i bland också ångest

Dom finns lite överallt -de där duktiga,duktiga flickorna. Energiska, ambitiösa, intelligenta, välsorterade och vänliga förgyller de tillvaron för omgivning och arbetskamrater.
Några exempel:
*Min svärdotter; nyutexaminerad lärare på sitt första jobb ger hon järnet. Hon brinner för sitt yrke och sina ämnen.Hon är så energisk så ibland blir man orolig att hon tar ut sig för mycket- men hon är ung- då orkar man. Dessutom är hon klok och vacker
* Nina ,undersköterska på mitt jobb- alltid lika glad och sjungande- och fruktansvärt duktig på sårvård :)
* Lotta på mitt jobb- sjuksköterska med speciella uppgifter. Hon driver projekt och får alla med sig. Dessutom har hon talets gåva
* Anna och Ida på mitt gamla jobb- två fruktansvärt duktiga sjuksköterskor- precis som svärdottern är de smålänskor( är det nåt med vattnet i Småland som gör alla därifrån så energiska?)
*Camilla- min senaste sjuksköterskestuderande. Duktig, nyfiken och sån koll på allt! Hon hade en kapacitet långt över den nivån som hon egentligen var i sin utbildning. Dessutom var hennes farmkologi- och sjukdomslära- kunskaper imponerade. Att hon också var en bra kompis med mycket humor var ett extra plus.
Visst är det konstig att vi ligger så långt efter männen tex lönemässigt när världen är full av så duktiga flickor!
Själv kan jag inte minnas att jag kände mig särskilt duktig när jag var ung. Men kanske nu- med min yrkes- och livserfarenhet kan jag få räkna mig till de duktiga flickorna? Åtminstone en bra dag;)

I går fick vi veta det- det hela Sverige bävat för. Lilla Engla är funnen- men död. Till slut erkände mannen. I nio dygn letade alla dessa människor efter henne, alltmedan hennes mamma våndades och ororades. Kunde inte det där svinet kläckt ur sig allt lite tidigare så hon slapp all denna ångest? Man kan bara ana vad hon går i genom och vad hon gått igenom. Finns det nåt värre en människa kan råka ut för. Inte nog med att ens älskade barn är borta, dess sista stund var fullt med smärta och ångest. Hur orkar man leva vidare med den vetskapen? Vad är det för värld vi lever i när ett liten flicka inte ens får cykla hem i fred? Hur varnar man sin sociala femåring som älskar att prata med alla att alla vuxna är inte snälla? Hur säger man till honom att världen är full av idioter, våldsverkare, mördare och pedofiler? Jag vet inte. Tänker på lilla Englas mamma hela tiden, samtidigt som jag helt egoistiskt är glad över att mina barn lever. Vill skrika ut till hela världen: GE FAN I VÅRA BARN!!! Låt dem växa upp utan att sjuka tankar och ondska besudlar deras barndom och som i detta fallet tar deras liv!!

Jo vi kom i väg till slut. Vi kom i väg på  en underbar tripp till Teneriffa- Puerto de la Cruz:  Vi fick sol på näsan, god mat och dryck , fantastiska vyer och upplevelser och gemenskap och kärlek med varandra. :) Precis vad vi behövde hela familjen.Viktor var liten, tunn och blek efter alla magsjukor,förkylningar och vattenkoppor- nu är han pigg med ny energi och nya fräknar på näsan :)  Även hans hårt arbetande föräldrar har mått bra av det här.
Det sägs att en bild säger med än tusen ord- så varsågod och titta här.

Ja- det är länge sen sist och de få som vet om min blogg har nog för länge sen gett upp hoppet om se nåt nytt inlägg här.
Hösten var skit med infektioner,infektioner och utmattningssymtom, så jag orkade ingenting- allra minst skriva i min blogg! Sen kom advent och allt blev lite lättare. Jag tycker om advent, i synnerhet att vara med och sjunga i kyrkan! Julen var helt underbar, äntligen fick jag ha alla hos mig- alla ungarna med respektive! Härlig julstämnning med fina och omtänksamma julklappar från barnen. Tomten kom också- och blev avslöjad! "Haha- jag kände igen pappas vantar" sa Viktor.
Nu känns allt mycket bättre, även om jag är rysligt trött på detta gråa ruskiga januari- mörker! Jag och maken är rysligt sugna på att sticka i väg på en veckas charter med lite sol och värme! Vi får väl se- egentligen har vi nog inte råd. Men nog skulle vi vara värda det- vi har båda en tuff höst bakom oss

Är sjukskriven, denna veckan och nästa. Har dragits med en envis infektion med bihåleinflammation och bronkit under hela oktober och tillsammans med en hög stressbelastning på jobbet så gick det inte längre. Jag sprang in i den berömda väggen (igen) och blev om inte utbränd, så lite vidbränd. Så nu sitter jag här, fullproppad med kortison, antibiotika och är kommenderad att vila och försöka koppla av tankar på jobbet. Stress på jobbet, en nittonåring som huxflux flyttade hemifrån, oro för mamma (se förra blogginlägget) samt att Viktor strular på dagis (många pojkar i dagisgruppen i samma ålder som ALLA vill bestämma och Viktor vill gärna ta till nävarna om HAN inte får bestämma) har tillsammantaget  gjort att allt bara blivit för mycket!!
Men det är inte bara svart just nu- jag vet sen tidigare att detta går över och jag har sett till att få hjälp av företagshälsovården i form av samtalsterapi! Jag är neurotisk och gråtmild just nu- men vet ,j-r annamma, att jag kommer stark ur detta!!    Så- nu var det färdiggnällt!

Är lite bekymrad över min mamma. Hon har varit lite krasslig på sistone, med uttalad trötthet- ibland så att benen knappt burit henne. Hon har gått till doktorn utan att man hittat något, och vi vet ju att hon är hjärtsjuk och har hjärtsvikt, men ändå det ju är så jobbigt att ha det så! :(
Jag har alltid levt högt på att i mammas släkt blir kvinnorna  mycket gamla- men plötsligt kommmer en förbjuden tanke upp- den rullar som en iskall vindil nerför nacke och rygg-" tänk om detta är början på slutet!" Usch- vill inte tänka så och tanken är inte heller särskilt medicinskt befogad heller. Men det går inte att förstå att man en dag skall tvingas leva vidare utan sin mamma! Pappa var svårt nog (han dog -99)- men  mamma!!  Nej, det går inte att tänka sig. Det finns inte en bok jag läst, en film jag sett eller en vardaglig händelse på jobbet jag upplevt utan att jag tänkt: "oh, detta måste jag måste jag berätta för mamma" Mamma och jag är mer än mor och dotter- vi är också de allra bästa vänner och hon är också en underbar mormor till sina barbarn, stora som små. Att sen tänka tanken att vara utan allt detta- gaaaagh- det går inte!  Så jag slutar med att tänka på det- borde vara tacksam för det jag har i stället för att nojja över det jag kan förlora!!

Ja, så är man inne på sin andra semestervecka- det går alldeles för fort det här. Men vi har det så skööönt, maken, Viktor och jag! :) Karnevalen var jättekul- särskilt Wallmans- det var toppen. Nu har vi vairt i Tostarp (sommarstället) och det är bara att säga igen: det finns inget ställe som jag kopplar av så bra som där ute!!! Fast det är vemodigt också- saknar min svärmor som också hade stuga där ute men som gick bort så hastigt och tragiskt i stroke för två år sen. jag skulle vilja att hon kunde se Viktor springa där ute brunbränd och livlig. jag kom verkligen bra överens med henne och saknaden är fortfarande så stor :(  Man skall ta vara på varandra, man vet aldrig vad som händer- en dag kan allt vara för sent och man fick aldrig sagt det man ville- hur mycket man älskade och uppskattade den personen. Fast jag hoppas att hon förstod det och jag hoppas jag också kan vara det för mina svärdöttrar som hon var för mig