suck
Ända sen ens barn gav upp sitt födsloskri har man kämpat för att att de skall ha det så bra som möjligt- hela ens tillvaro som förälder går ju ut på det. Men sen de blivit stora är det mycket svårare, man kan bara se på när livet ger dem sina törnar och såret kan inte omplåstras eller man kan inte blåsa bort det onda som när de var små. Så är ju livet- de måsta klara av sånt själv nu- jag vet. Men det är svårt, risken är att man klampar på och lägger sig i för mycket. Jag är en hönsmamma som vill för väl ibland.
Nej , dags att torka tåren, den hjälper ju vare sig honom eller mig!! Dessutom har jag ännu en påg att tänka och för hans skull tänker jag ta mig i kragen och tvinga mig själv till att hitta tillbaka glädjen över vår resa. Det skall, trots allt, bli skönt att komma bort från detta blåsiga, kalla, frusna vinterlandskap och byta ut det mot en varm strand, god mat och dryck och härliga bad med snorkling:)
Att fatta det ofattbara.
Jag läser många bloggar- dagligen faktiskt. Jag bryr mig inte om de finkulturella som rynkar på näsan och tycker att bloggen som fenomen är meningslös, ytlig, fånig och kan ibland vara farlig osv osv. Jag anser att bloggen inte är mycket mer annorlunda än krönikan på kultursidan i DN eller biografier eller publicerade dagboksanteckningar från mer eller mindre kända personer.
Bloggläsandet ger mig mycket- över nätet träffas människor och kommer varandra nära fast de egentligen är främlingar för varandra och aldrig har eller aldrig kommer att träffas irl. Vänskapsband som knyts och människor som möts kan väl aldrig vara fel- hur de än uppkommer?
En blogg som jag kommit att tycka mycket är "Faschins eskapader" (faschinseskapader.blogspot.com) En trebarnspappa skriver på ett lite smårått, ironiskt sätt om sitt vardagsliv i stort och smått. I förmiddagas när jag gick in på hans blogg fick jag en chock: HANS 14-ÅRIGE SON DOG I EN TÅGOLYCKA PÅ VÄG TILL SKOLAN!!
Hela dagen har jag gått omkring med en gråtklump i halsen för Fasching och hans familjs skull. Fast jag aldrig träffat honom så känns det som om det har hänt en vän, nån som berörde. Man känner sig så oändligt hjälplös när ord blir futtiga, när man inser att man inte kan ge tröst för det otröstbara.
I kväll brinner ett ljus i mitt vardagsrumsfönster- det briner för Fasching och hans familj- det brinner för alla lidande på Haiti- det brinner för dem vars himmel är svart av kaos och rädsla och där inget ljus synes alls..
Ljuset brinner också av tacksamhet över att Gud, slumpen, Ödet- vad du vill- har låtit de mina finnas hos mig.
