lillos

Det verkar som om jag bara tänker skriva i bloggen när jag mår dåligt :( Jag hade tänkt skriva om hur bra jag mådde och hur jag gladde mig inför vår förestående Egyptenresa. Men ödet hann före: igår ringde en förtvivlad son med kärleksbekymmer av allvarligare art. Jag är fruktansvärt ledsen för hans skull och vet inte hur jag skall göra för att hjälpa.
 Ända sen ens barn gav upp sitt födsloskri har man kämpat för att att de skall ha det så bra som möjligt- hela ens tillvaro som förälder går ju ut på det. Men sen de blivit stora är det mycket svårare, man kan bara se på när livet ger dem sina törnar och såret kan inte omplåstras eller man kan inte blåsa bort det onda som när de var små. Så är ju livet- de måsta klara av sånt själv nu- jag vet. Men det är svårt, risken är att man klampar på och lägger sig i för mycket. Jag är en hönsmamma som vill för väl ibland.
Nej , dags att torka tåren, den hjälper ju vare sig honom eller mig!! Dessutom har jag ännu en påg att tänka och för hans skull tänker jag ta mig i kragen och tvinga mig själv till att hitta tillbaka glädjen över vår resa. Det skall, trots allt, bli skönt att komma bort från detta blåsiga, kalla, frusna vinterlandskap och byta ut det mot en varm strand, god mat och dryck och härliga bad med snorkling:)