lillos

Är lite bekymrad över min mamma. Hon har varit lite krasslig på sistone, med uttalad trötthet- ibland så att benen knappt burit henne. Hon har gått till doktorn utan att man hittat något, och vi vet ju att hon är hjärtsjuk och har hjärtsvikt, men ändå det ju är så jobbigt att ha det så! :(
Jag har alltid levt högt på att i mammas släkt blir kvinnorna  mycket gamla- men plötsligt kommmer en förbjuden tanke upp- den rullar som en iskall vindil nerför nacke och rygg-" tänk om detta är början på slutet!" Usch- vill inte tänka så och tanken är inte heller särskilt medicinskt befogad heller. Men det går inte att förstå att man en dag skall tvingas leva vidare utan sin mamma! Pappa var svårt nog (han dog -99)- men  mamma!!  Nej, det går inte att tänka sig. Det finns inte en bok jag läst, en film jag sett eller en vardaglig händelse på jobbet jag upplevt utan att jag tänkt: "oh, detta måste jag måste jag berätta för mamma" Mamma och jag är mer än mor och dotter- vi är också de allra bästa vänner och hon är också en underbar mormor till sina barbarn, stora som små. Att sen tänka tanken att vara utan allt detta- gaaaagh- det går inte!  Så jag slutar med att tänka på det- borde vara tacksam för det jag har i stället för att nojja över det jag kan förlora!!