lillos

Jag är jävligt trött på att gråta eller gå omkring med gråten i halsen, faktiskt. Jag saknar min ena svärdotter och sörjer deras uppbrott något så gröndjävligt! Jag önskar att det fanns något jag kunde göra för att rätta till det som blivit så skevt! Jag har alltid stått mina söners flickvänner nära och vi har haft en egen relation till varandra och därför känns det som om jag håller på att förlora en dotter! Jag vet att de är unga och att han kommer över henne till slut och hittar en annan- men JAG vill ha just henne som svärdotter och ingen annan. Blotta tanken på att hon är på väg bort ur våra liv att jag kanske inte ens får se henne mer fyller mig med förtvivlan! Det värsta är att jag tror att hon håller på att göra världens misstag och att hon kommer att ångra sig en dag. Men då  kan det vara försent :(
Det som var bra med denna dagen var att jag pratade med den andre sonen och han mådde bra och gav mig hopp. Han och hans flickvän firar åtta år i dag och han sa att hon var det bästa som hänt honom. Underbart  att höra och balsam för mitt gråtande modershjärta.
Nej nu slutar jag innan jag blir alldeles för sliskigt sentimental.
Om nån  av de inblandade läser detta och tycker att jag lämnar ut er, så beklagar jag det. Nånstans måste jag få ur mig detta- känner mig väldigt ensam om detta, faktiskt. Blöggen får vara min ventil i bland